SNUBBLANDE MELLAN TVÅ STJÄRNOR



César Vallejo (1898-1938)

Det finns folk som far så illa att de inte ens
har någon kropp; bitvis kan deras hår
nedstiga, tum för tum, längs snillets dysterhet;
sitt sätt har de upptill;
sök mig inte, glömskans tand,
de kommer som ur luften, räknar sina suckar, hör
skarpa smällar mot gommen!

De träder ut ur sitt skinn, och kliar kistan som de fötts i
och stiger med sin död timme efter timme
och faller längs sitt frusna alfabet till marken.

Ack, så mycket! ack, så litet! arma stackare!
Ack, i mitt rum där jag hör dem med glasögonen!
Ack, i min bröstkorg, när de köper kostymer!
Ack, i min vita smuts, av dess sammansvurna träck!

Älskade vare medelsvenssons öron,
älskade vare de som sätter sig
älskad vare den okände och hans hustru,
vår nästa med ärmar, krage och ögon!

Älskad vare den som har löss,
den som bär en trasig sko i regnet,
den som vakar med två tändstickor över liket av ett bröd,
den som klämmer ett finger i dörren,
den som inte har någon födelsedag,
den som förlorat sin skugga i en eldsvåda,
och djuret den som liknar en papegoja
och den som liknar en människa, stackars rike,
den rent eländige, den stackars fattige!

Älskad vare
den som hungrar och törstar, men varken har
hunger att släcka sin törst
eller törst att stilla sin hunger!

Älskad vare den som arbetar per dag, per månad,
per timme,
den som svettas av skuld eller skam,
den som på sina händers order går på bio,
den som betalar med det han saknar,
den som sover på rygg,
den som inte längre minns sin barndom, och älskad vare
den skallige utan hatt,
den rättfärdige utan törnen,
tjuven utan rosor,
den som bär klocka och har sett Gud,
den som har en heder och inte dör!

Älskat vare barnet som faller och alltjämt gråter
och mannen som har fallit och inte längre gråter!

Ack, så mycket! Ack, så litet! Arma stackare!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.