English translation below

Här sitter jag. Närmare 50 än 40. Dricker kaffe. Hör dörren stängas bakom min fru och barn. Alla går åt olika håll. Till sitt jobb. Till sina skolor. Jag sitter hemma… och dricker kaffe.

Om 30 minuter borde jag börja jobba. Om en halvtimme borde jag själv sätta igång, starta arbetsdatorn och ansluta till det digitala mötesrummet. Kränga på ett headset för att sedan sitta några sammanlagda timmar i möten om ai, informationsstyrning och arkitektur.

I mitt jobb borde jag älska teknik. Jag borde sträva efter at få resa på mässor och till föredrag för att lyssna på smarta personer prata om det senaste. Men jag är lite tvärt om. På senare år har jag förstått att jag inte gillar teknik. Jag gillar människorna som skapar och vill använda teknik.

När jag sökte jobbet framhöll jag min förmåga att snabbt lära mig komplexa saker och förklara dem på ett enkelt sätt Att jag ser system, oavsett om de är digitala eller ej. Det jag inte sa var att min förmåga att se helheten snarare beror på en ovilja att fastna i detaljer. Att det är denna ovilja som antagligen ger mig möjlighet att se de större sambanden och inte fastna i det lilla. Självklart behöver även jag läsa på och stanna upp vid detaljer men jag måste vara vaksam för att inte stanna i In-zoomat läge.

Nu när fascismen är på uppgång och vår omvärld blir allt hårdare är det viktigt att inte springa full fart styrd av sina oreflekterade känslor. Idag har vi människor teknik som används för att manipulera oss och ”hitta våra blåmärken” och förstärka våra reaktioner. Vår rädsla blir drivkraften och källan till vilka andra känslor som aktiveras i oss, får oss att agera si eller så.

Jag har ingen tydlig slutsats eller slagkraftig onliner att avsluta med. Detta är mer en stilla meditation över en slät kopp kaffe. En önskan om att vi inte ska glömma bort att teknik är till för att användas av oss. Inte tvärt om. Att effektivisering bara för att vi kan inte alltid är av godo. Att den teknik vi skapar och använder påverkar oss och i vissa fall även styr hur vi utvecklas. Ibland är det av godo att göra som Tom Waits sjunger: Take the long way home. Spring inte rakt fram bara för att den är den snabbaste vägen.

Well I stumbled in the darkness
I’m lost and alone
though I said I’d go before us
and show the way back home
is there a light up ahead
I can’t hold on very long
forgive me pretty baby but
I always take the long way home

money’s just something you throw
off the back of a train
I got a head full of lightning
a hat full of rain
I know that I said
I’d never do it again
I love you pretty baby but
I always take the long way home

I put food on the table
and a roof over our head
but I’d trade it all tomorrow
for the highway instead
watch your back
keep your eyes shut tight
your love’s the only thing I’ve ever known
one thing’s for sure pretty baby
I always take the long way home

you know I love you baby
more than the whole wide world
you are my woman
you know you are my pearl
let’s go out past the party lights
where we can finally be alone
come with me and we can
take the long way home

Here I sit. Closer to 50 than 40. Drinking coffee. Hearing the door close behind my wife and children. Everyone going their separate ways. To their jobs. To their schools. I sit at home… and drink coffee.

In 30 minutes I should start working. In half an hour, I should get going, start the work computer and connect to the digital meeting room. Put on a headset and then sit for a few accumulated hours in meetings about AI, information management and architecture.

In my job, I should love technology. I should strive to travel to trade shows and lectures to listen to smart people talk about the latest things. But I’m a bit the opposite. In recent years, I have realized that I don’t like technology. I like the people who create and want to use technology.

When I applied for the job, I emphasized my ability to quickly learn complex things and explain them in a simple way. That I see systems, whether they are digital or not. What I didn’t say was that my ability to see the big picture is rather due to a reluctance to get stuck in details. That it is this reluctance that probably allows me to see the larger connections and not get stuck in the small things. Of course, I also need to read up and stop at details, but I have to be vigilant so as not to stay in zoomed-in mode.

Now that fascism is on the rise and our world is becoming increasingly harsh, it is important not to run at full speed driven by your unreflected feelings. Today, we humans have technology that is used to manipulate us and “find our bruises” to “find our bruises” and amplify our reactions. Our fear becomes the driving force and the source of what other emotions are activated in us, causing us to act in one way or another.

I have no clear conclusion or powerful one-liner to end with. This is more of a quiet meditation over a plain cup of coffee. A wish that we should not forget that technology is there to be used by us. Not the other way around. That streamlining just because we can is not always good. That the technology we create and use affects us and in some cases even controls how we develop. Sometimes it is good to do as Tom Waits sings: Take the long way home. Don’t run straight ahead just because it is the fastest way.